Ifall någon undrar vad jag har pysslat med de två senaste veckorna så kommer här en snabbresumé.

Jag har klättrat upp och nerför pyramider i Coba, strövat bland dem i Tulum och i Chichén Itzá, skådat El Castillo ett av världens sju underverk, lärt mig en massa nytt om den spännande Mayakulturen, varit hemma hos Vincente och ätit hembakade majstortillas, besökt den helt fantastiska stranden Akiin utanför Tulum, varit på Xcaret och snorklat genom en lång cenote och sett en helt otrolig show, simmat med delfiner, snorklat utanför Isla Mujeres och sett baracudor för första gången, seglat med en Katamaran, ätit och druckit fantastiskt gott , liggandes i bikini sett två par bli fru och herr på stranden, träffat på en del djur som jag inte ens vet vad dom heter, lyssnat på ett riktigt duktigt mariachiband med tillhörande sångare, badat och läst sju böcker under min kokosnötspalm och en massa annat trevligt.

Efter som mina kunskaper i photoshop (än så länge) är 0 kan jag inte göra något fint kollage utan presenterar  här lite bilder rakt upp och ner från resan.

Vackra Tulum.

C var med på tåget och nu väntade vi bara på att ADA skulle höra av sig. Efter ett par dagar hörde vi av Lilian som berättade att Candys vaccinationer var i ordning och att hon var kastrerad, vilket alla hundar som ADA förmedlar är. Om vi fortfarande var intresserade så skulle vi bestämma tid med en representant från organisationen som skulle göra ett hembesök hos oss, det var vi. Hembesöket avlöpte väl och vi fick tid och datum när vi skulle möta upp på Arlanda. 

på dagen D åkte vi på eftermiddagen mot Stockholm. Planet från Malaga skulle landa runt 01.00 på natten. Vi var tidigt på plats så det blev en lång väntan. Framåt 02.00 så kommer då Trissan ut ur tullen med fyra hundar. Två lite större hundar fortfarande i sina burar med en liten chiuwawa uppe på toppen och i koppel efter sig en liten rufsig sak med vilt viftande svans (det var vår hund). 

Candy som vi hela tiden trott att hon hette visade sig i själva verket heta Nancy! Detta namn hade hon haft hela sitt liv så varför hon blivit Candy på ADAS hemsida vet jag inte. Av alla tusentals namn så heter min Nancy redan Nancy , är det inte konstigt så säg?

C mutade henne med köttbullar för att få med sig henne ut på en liten kisserunda och hon följde så gärna med. ( Hon är ju den värsta mattok man kan tänka sig, vilket vi inte visste då.) 

Trissan hade med sig ett brev från Vivien, Nancys engelska fostermatte som berättade hur mycket hon tyckte om henne och hur mycket hon skulle sakna henne. Det kändes bra att höra hur omtyckt hon varit i sitt fosterhem.

Nu började den långa resan hem till Göteborg igen. Nancy låg utslagen på rygg i mitt knä med alla benen i vädret hela vägen hem. Så jag gissar att hon var tröttast.

En bild på en rufsig tjej tillsammans med fostermatte.

Vi fick en amaryllis från min Mamma och Pappa strax före Jul och nu är den första knoppen äntligen på väg att slå ut. Jag tycker den är otroligt fin så här också.

 

"En kort stund funderade pojken på att vända om , gå tillbaka över ängen och klättra över muren igen. Han hade ingen klocka och exakta tider betydde ingenting för honom, men himlen ovanför hans huvud var mörkgrå nu och luften omkring honom hade kallnat ännu mer. Han visste att dagen började ta slut och att natten snart skulle komma.
Han skulle bara gå en liten bit till över den mjuka marken. Han visste ju var han var; stugan där hans mormor låg och sov fanns bakom honom, även om han inte längre kunde se den. Han fortsatte framåt över den platta marken, fram mot den suddiga väggen av dimma som gick att se men inte att fånga; som på ett magiskt sätt hela tiden förflyttade sig en bit bortåt, som om den lekte med honom.
Pojken stannade. Han höll andan.
Allt var tyst och ingenting rörde sig, men plötsligt hade pojken fått en känsla av att han inte var ensam.
Hade han hört ljud i dimman?

Skumtimmen är en säregen debut som dröjer sig kvar hos läsaren långt efter bokens sista sida. Det är en berättelse om sorg och oändlig saknad och en historia där skuggorna från det förflutna sveper in i nutiden - från Ölands karga natur och befolkning, bakåt till andra världskriget, bort till Karibiska havets hamnar och tillbaka igen.

En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet på norra Öland försvinner en liten pojke utan några som helst spår. I dagar letar familjen, polisen och frivilliga efter honom. Tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat telefonsamtal från sin far, den åldrige sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han ber henne komma till Öland för att hjälpa honom med efterforskningar kring dottersonens försvinnande.
Julia återvänder till sin barndomsö och tillsammans börjar de söka i det förflutna. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann. Ändå sägs han ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I skumtimmen."