Göteborgs-Postens Litteraturpris 2008 går till John Ajvide Lindqvist.

Juryns motivering: GP:s litteraturpris 2008 går till den litterära magikern John Ajvide Lindqvist för att han med vampyrens utsatthet och de överlevandes ensamhet väckt den svenska skräckromanen till liv och öppnat famnen för dem som dinglar över existensens bråddjup.

Jag har tidigare rescenserat Johns bok Låt den rätte komma in, som jag fortfarande tycker är hans bästa roman. Nyss läste jag hans senaste bok Människohamn, som delvis är mästerlig men i min smak något för långdragen. Den är hur som helst boken igenom språkligt välskriven och för mig som är jämngammal med John så är det alltid kul med gamla tillbakablickar som exempelvis de små korten man fick med i päronsplitten. Är du lättskrämd?  Då bör du stå över! 

Om Människohamn:

Pappa, vad är det där? På isen?

Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå och Anders kan inte se något speciellt där hans dotter pekar.
Maja går för att undersöka och fem minuter senare börjar mardrömmen. Trots att det inte finns någonstans där Maja kan försvinna, är det just det som händer. Hon försvinner. Spårlöst. Anders och hans hustru Cecilia har inte längre något barn.
Det lyckliga livet på ön Domarö i Roslagens skärgård är slut. Bara förtvivlan och skilsmässa återstår.

Ett par år senare återvänder Anders till ön, nersupen och deprimerad men fast besluten att leva. Då nås han av ett meddelande som tänder ett vansinnigt hopp: Maja finns ännu i världen, på en plats där han inte kan nå henne.

Ett sökande tar sin början. Det kommer att föra Anders till Domarös hemlighållna förflutna, mot havets mörka hjärta. Genom avgrunden måste han gå för att finna den han älskar. Om det nu verkligen är hon.
En mopedmotor hörs i skogen om nätterna. Brevlådor vandaliseras och hus brinner. Havet kastar sig mot klipporna. Någon hatar oss.


John var sommarpratare på P1 2006 och det går fortfarande att lyssna på programmet från P1:s mp3-arkiv.


 

Foto : svd

På årets första majdag lyckades vi äntligen samla ihop oss alla till en bokcireklträff. Den här gången på mysiga Johannebar. Med på träffen var förutom dom gamla vanliga ;-) alldeles nya lilla Clara blott 3 veckor gammal.

Av någon anledning blev det inte så jättemycket bokprat den här gången, men, men så blir det ibland och vi avhandlade desto mer om annat intressant :-). Till nästa gång ska vi läsa En smart blondin - Boken om Dolly Parton av Stephen Miller. Den ligger redan här hemma och väntar.




Foto : Johannebar

Jag hänger på Petras lästrio denna veckan, för är det något jag gillar så är det historiska böcker.



1 Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross.

Jag älskar den här boken. Den är en av mina absouta favoritböcker och jag känner ingen som läst den som blivit besviken.  Boken är en medeltidsskildring som handlar om en begåvad och orädd kvinna som förklädd till man lyckas överlista hela den katolska världen.
Donna Woolfolk Cross, lärare i engelska, ägnade sju år åt att samla material och skriva om denna omstridda historiska person och detta makalösa kvinnoöde.

2. Historier från Färs av Fritiof Nilsson Piraten.

Igentligen skulle jag kunna valt vilken bok som helst av Piraten för jag tycker om dem alla men väljer här Piratens femte bok Historier från Färs som består av flera korta historier om diverse personer och deras upptåg, egentligen en novellsamling med andra ord som dock saknar innehållsförteckning
Oftast handlar det om historier som Piraten själv har hört, nertecknat och naturligtvis modifierat. De flesta historierna utspelar sig vid 1900-talets början i eller runt Sorgenfri, ett litet gudsförgätet ställe på den skånska landsbygden.
En av huvudpersonerna i boken är Klerk (Hans Immanuel Klerk), en enögd slaktare. Han är ful i munnen och svordomarna haglar och han är svag för starka drycker. Hans utseende är ungefär lika märkligt som hans uppförande. Han är stor och kraftig med grov svart hårväxt, buskiga hopväxta ögonbryn över den tomma ögongropen. Han har inte alltid haft en tom grop mitt i ansiktet. Tidigare bar han glasöga, men det hamnade till sist i en pappask eftersom hans hustru en natt hade blivit törstig och greppat ett glas vatten som stod på nattduksbordet och drack ur det. Det bar sig inte bättre än att ögat förvarades i just det glaset och vem vill sedan bära ett öga som har passerat genom någons kropp, låt vara den egna hustruns?
"Det måtte fan ha i ansiktet det som gått igenom en kärring" sa Klerk.

3 Eleni av Nicholas Gage

För Grekland var kriget inte slut 1945. Den lilla bergsby där Eleni Gatzoyiannis lever med sina fem barn av vilken Nicholas är den yngsta sveps med i inbördeskrigets kaos då den ockuperas av komunistgerillan. Eleni lyckas hjälpa sin barn att fly medan hon själv blir kvar och arresteras,torteras och avrättas. 
Trettio år senare återvänder Nicholas till sin barndomsby för att försöka reda ut vilka bybor som förråde hans mor och vilka gerillamän som dömde och mördade henne. Han finner att sanningen inte är enkel och hämnden inte självklar.

Tyckte du om aktuella Flyga drake av Khaled Hosseini? Då kommer du även gilla denna bok.    

Jag kommer ihåg när jag första gången hörde talas om John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in. Den skulle handla om en vampyrhistoria i Blackeberg. Hur töntigt lätt inte det tänkte jag och bestämde mig genast för att inte läsa den. 2006  hörde jag John i hans sommarpratarprogram på P1 och omvärderade mitt beslut. 
Låt den rätte komma in följde med på båtluffen i Grekland och lästes ut i en hast och jag var fast.

Jag vill påstå att Låt den rätte komma in är den bästa skräckroman som någonsin skrivits på svenska .Är du inte rägghågsen av dig tycker jag du ska ge boken en chans. Om du lyssnar på den via ljudbok får du ännu större behållning för John Ajvide Lindqvist har en säregen och ovanlig språkmelodi som är värd att höra.

I vår kommer Låt den rätte komma in på bio regisserad av Tomas Alfredson. Den tänker jag inte missa även om filmerna sällan slår böckerna. 







Här kommer ett smakprov på filmen.

      

"En kort stund funderade pojken på att vända om , gå tillbaka över ängen och klättra över muren igen. Han hade ingen klocka och exakta tider betydde ingenting för honom, men himlen ovanför hans huvud var mörkgrå nu och luften omkring honom hade kallnat ännu mer. Han visste att dagen började ta slut och att natten snart skulle komma.
Han skulle bara gå en liten bit till över den mjuka marken. Han visste ju var han var; stugan där hans mormor låg och sov fanns bakom honom, även om han inte längre kunde se den. Han fortsatte framåt över den platta marken, fram mot den suddiga väggen av dimma som gick att se men inte att fånga; som på ett magiskt sätt hela tiden förflyttade sig en bit bortåt, som om den lekte med honom.
Pojken stannade. Han höll andan.
Allt var tyst och ingenting rörde sig, men plötsligt hade pojken fått en känsla av att han inte var ensam.
Hade han hört ljud i dimman?

Skumtimmen är en säregen debut som dröjer sig kvar hos läsaren långt efter bokens sista sida. Det är en berättelse om sorg och oändlig saknad och en historia där skuggorna från det förflutna sveper in i nutiden - från Ölands karga natur och befolkning, bakåt till andra världskriget, bort till Karibiska havets hamnar och tillbaka igen.

En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet på norra Öland försvinner en liten pojke utan några som helst spår. I dagar letar familjen, polisen och frivilliga efter honom. Tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat telefonsamtal från sin far, den åldrige sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han ber henne komma till Öland för att hjälpa honom med efterforskningar kring dottersonens försvinnande.
Julia återvänder till sin barndomsö och tillsammans börjar de söka i det förflutna. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann. Ändå sägs han ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I skumtimmen."