Vi fortsatte färden ut på vackra Kollandsö och sagoslottet Läckö slott. Slottet är verkligen urtypen av hur man tänker sig att ett klassiskt slott ska se ut, dessutom med en helt fantastisk liten slottsträdgård som Simon Irvine ligger bakom. 


För ganska många år sedan var jag på bröllop i den här slottskyrkan. Ett så ljus och fint litet kapell, som perfekt att fota bröllop i. Tänk att dom var så förutseende redan på 1600-talet!








Kål och tagetes är verkligen en perfekt kombiantion.














Spaljerade päron så nice!


Vänern visade sin vackraste sida.


Kunde inte låta bli när jag såg den här helt avslappade mannen i fonden av slottet.


Vädret var både varmt och soligt vilket det tydligen inte varit i Göteborg och vi saknade våra badkläder. Men ett fotdop blev det iallafall. Här är det Ann som doppar tårna i Vänern.
Foto : Anna-Karin Sten

I förrgår åkte jag tillsammans med Ann och Tony på en liten dagstur upp på Västgötaslätten. Stackars Christer fick stanna hemma med sitt diskbråck, han kan helt enkelt inte sitta så länge i en bil just nu.

Vårt första mål var Conditori Nordpolen i Vara där vi fick en trevlig och god fikastund i deras trädgård innan vi fortsatte mot Grästorp för att besöka mitt gamla sommarställe.

Mina föräldrar köpte det lilla torpet med två tunnland mark när jag var i 12-13 års åldern och här både odlades och renoverades det. Några år senare var jag inte alls lika glad att behöva åka med utan ville hellre stanna med mina vänner i stan, vilket man nog får säga var ett ständigt trätoämne hemma hos oss. Trots detta har jag allt tillbringat en hel del tid där mitt ute bland fälten. Landskapet är platt som en pannkaka och gick vi upp på vinden kunde vi se ända till Vänern flera mil därifrån.

 I slutet av 80-talet fick Mamma och Pappa fullt upp med att bygga nytt hus i Göteborg och torpet såldes. Idag är det helt förfallet och en dyster och sorglig syn.

 

 

 




 
Jag fotade ingenting innifrån huset det var helt enkelt för bedrövligt.


Vår närmste granne till torpet var Arne. Han hade en halvvild hund som hette Buster och ett helt gäng med kossor. Från Arnes kor fick vi råmjölk som Mamma lagade kalvdans av. På somrarna bodde även Arnes gamla Pappa Oskar på gården och hans Mamma Märta kom titt som tätt körande från Nossebro i sin gula folka. Idag lever vare sig Oskar eller Märta och Arne har fått flytta till ett servicehem och gården förfaller.
 

  

Äppleträden bär frukt åt ingen.






Vi såg så många övergivna hus runt om i trakten och man kan inte låta bli att undra; hur kommer här se ut om några generationer?


Foto : Anna-Karin Sten

I söndags åkte Mamma, Lena, kidsen och jag på en båttur Hisingen runt. Det är ju ändå Sveriges fjärde största ö så resan tog hela fyra timmar.

Gasklockan vid "drömmarnas kaj"




Det är inte bara Håkan Hellström som gillar Gullbergs kaj. jag lånar några ord av författaren Åke Edwardsson här "På södra älvstranden, en bit bortom Centralstationen, ligger Gullbergs kaj, även kallad "Drömmarnas kaj", kanske ännu hellre "Mardrömmarnas kaj". Här, utmed Gullbergs strandgata, ligger de på rad och ofta i bredd, skeppen som aldrig kommer att besegra några hav. Somliga bebodda, andra nästan helt dolda av allt skrot som tornar upp sig på kajen."








Ett för sedan längesedan bortglömt färjeläge. 
 

Mandisen




Eka i Bohus inte så Månbas Alpha så här i dagsljuset.


Alldeles efter att vi lämnat Göta Älv och gått in i Norde Älv blev det lite dramatik då båten gick emot ett sjömärke vilket ledde till att livbåtarna poppade upp som gigantiska legobitar och vi som satt några decimeter i från dem slängde oss handlöst till vänster för att undgå vad som hände. En stor skärva slogs ur plexiräcket och det var väl tur att ingen fick den i låret. 
 

En av livbåtarna löste ut och vi fick hjälp av båtfolk nedanför fästningen med dem båda. Hoppas inte den andra också löste ut och poppade upp i huvudet på folket där på bryggan.


På väg igen med Bohus fästning och den gamla U137 i kölvattnet.


Ingen mumsig kexdoft idag, kanske är det semesterstängt?


Nu är vi långt från Gullbergs kajs ruffighet och det börjar bli mer och mer idylliskt.
 



Hej och hå Nordre Älvs järnvägsbro!


Skärmanläggningen




Kornhals färja som vi åkt så oräkneliga många gånger med.






Hej hej!


Och hej Morbror Ingemar som kom ner till bryggan för att vinka till oss.




Solen börjar gå ner.




Theo och Lena




"Vita gaveln" vid Nya varvet.


Och här stod Torben och vinkar även om han inte syns i bild.




Vid Sannegårdshamnen träffade vi på den här gamla fiskebåten med dragspelare ombord.


Snart framme vid Lilla Bommen igen.

Foto : Anna-Karin Sten

Tänk att hitta en inbyggd bokhylla från 50-talet under gipsskivorna när du börjar renovera din lägenhet, vilken skattt! Mattan framför bokhyllan är tillverkad av mattprover från Kasthall som samlats genom åren. 


Förvaringen Utensilo från 1969 över det lilla skrivbordet är från tidseran jag vurmar för.



Foto : Caroline Tengen för Sköna Hem

Pilane gravfält på Tjörn med sitt kullriga landskap är bara det värt ett besök, att skulpturerna står där känns nästan mer som ett plus. Picknick bland kullarna rekommenderas. I år fick vi också sällskap av ett helt gäng väldigt tama får som var mer än nyfikna på Nancy, kanske trodde de att hon var ett litet lamm?



 Lori Hersbergers glänsande röda skulptur.




Eric Langerts lindansare balanserar högt däruppe.




och alldeles under lurar hans krokodiler.
 

De lätt framfusiga fåren blev ibland en extra dimension till utställningen. Amerikanska Keith Edmirer har skapat sin skuta direkt för Pilane. 


När dem stod och hängde över Nancy och luktade henne i ändan var det dags att sätta dem på plats med ett skall tyckte Nancy.


Kent Karlssons jättehare och lilla Nancy.


Erik Langerts svarta box från förra året fanns kvar, men med nytt innehåll.


Om du vill veta vad som finns i är du tvungen att åka dit ;-)


Erwin Wurms huvudlösa gubbe fick mig att börja tänka på Terminatorfilmerna.


Förra årets "Weeping girls" av Laura Ford hade fått flytta ner till gårdscafét. Förra årets besök hittar du här.




Tack bästa Mamma som fixat god picknick till oss alla.

Foto : Anna-Karin Sten

En vecka på Mallis och hem kom en tjej som både fått nya flätor i håret och hunnit bli 8 år.

 


Foto : Anna-Karin Sten

Varför krångla till det? Enkla träribbor och mellan dessa tunnt tyg som man kan fästa upp med krokar i öljetter exempelvis och plocka ner vid dagens slut. Kanske lite växter slingrandes runt trästolparna? Enkelt, smart, snyggt och alldeles lagom med skugga under soliga dagar.



 


Foto : Fabre/de Marien 

När det eviga regnet äntligen gav sig och molnen färgades rosa gick Jennie, Nancy och jag en promenad på kajen. Jennie, alltid lika glad, pigg och busig, med henne har man aldrig tråkigt.










Foto : Anna-Karin Sten

Lite blandat från skafferiet.

Foto : 1 : Alvhem 2,3 : Bolaget 4-12 : Stadshem

Den har legat där ungefär en vecka nu. Vilket innebär 2-3 veckor till innan ungen kläcks (vi kan bara se ett ägg). Sedan tar det 35 dygn ytterligare innan ungen blir flygfärdig. Balkongerna vätter mot norr och används inte så jättemycket, men någon borde väl vattna växterna någon gång? Men nej lilla flitiga mås vi tror inte det här kommer gå vägen, vi som följer förloppet från vårt hus mitt emot. 

11/7 Ungen är nu kläckt och springer omkring på balkongen. Men den är ganska svår att se, så någon bild blir det inte om ingen kommer över och råkar låna mig ett riktigt ordentligt teleobjektiv. 


Foto : Anna-Karin Sten

Jag skriver Färjenäs för det är så det heter i dagligt tal numera, men egentligen är namnet på hela stadsdelen Färjestaden. Man kan spåra rötterna till namnet ända tillbaks till 1600-talet då en Canthor Hällender fått besittningsrätten till Färriestaden och en halv Kronogård till sitt boskap i Lundby på vilkoret att han höll färjan igång. 

Jag som alltid levt med Älvsborgsbron har lite svårt att tänka mig livet utan en bro just här, men man behöver ju inte gå längre än till Christer för att hitta någon som faktiskt varit med om det, även om han inte minns det. I och med att Älvsborgsbron invigdes 8 november 1966 av dåvarande komunikationsminister Olof Palme så blev färjan överflödig och den sista färjan John E Olson la ut kl 9 den 1 april 1967. 

De första färjorna var roddfärjor, vilka senare ersattes av dragfärjor. Först 1874 levererade Eriksbergs Mekaniska Verkstad den så kallade Färjenäsfärjan, en ångslup med en 12 hästars motor, på 25 bruttoton med smeknamnet "Bonnafröjda"

Färjelägret som trots allt finns kvar än idag om än i något haltande skick är inte beläget vid det ursprungliga läget. De första färjorna utgick från en udde på Tjuvskårsberget (numera Kvarnberget) som sköt ut i älven (udden finns inte kvar, den är numera bortsprängd). Om du befinner dig mellan Kvarnberget och älven kan du mot den östra sidan se hur en stor del av berget sprängts bort i förmån för Eriksbergvarvet. Om varvet fortsatt att expandera istället för att läggas ned då hade förmodligen Kvarnberget varit ett minne blott. Visst var det bedrövligt med den stora varvsnedläggningen, men samtidigt är jag glad att Kvarnberget är delvis kvar och att vi som bor här i dag har tillgång till den fina Färjenäsparken.

För några kvällar sedan hojade Ann och jag bort till det gamla färjelägret för att fota lite medans solen färgade fastlandssidans hus och delar av Älvsborgsbron alldeles röda.












Foto : Anna-Karin Sten

Jag vet inte ens om du tittar in här Linda, men ändå, den här är till dig.

Lördagkvällen tillbringade jag i gott sällskap hemma hos Ingrid där vi tjötade, käkade god middag och tittade på våra bilder från resan. Men kvällen bar också med sig fruktansvärda nyheter som jag inte vill gå in på närmare här.

Fina Ingrid med Svinto, det fanns en brun Svante också. Hunden Maja höll med glädje dem båda rena med sin tunga.


Nytt kök och nya tapeter är en fröjd om man dragits med ett gammalt och rätt opraktiskt kök. Tapeten Boheme minns jag från vårt besök och förhandsvisningen av den vi fick då bloggträffen Formforum besökte Boråstapeter november 2009.

På väg hem i den varma natten.

Foto : Anna-Karin Sten

Jag har blivit med ny cykel, eller ny och ny, den är från 72 och hur fin som helst. En femväxlad DBS utan en rostprick. Även det gamla garantibeviset fanns kvar och följde med och dessutom en röd cykelkorg som Nancy lagt beslag på. Så nu hojar jag omkring här längst älvstranden och Nancy sitter i sin korg med flaxande öron i vinden och ser ut som en drottning. Cyklen har fått namnet Bibbi efter sin tidigare ägare.




Foto : Anna-Karin Sten