Jag skriver Färjenäs för det är så det heter i dagligt tal numera, men egentligen är namnet på hela stadsdelen Färjestaden. Man kan spåra rötterna till namnet ända tillbaks till 1600-talet då en Canthor Hällender fått besittningsrätten till Färriestaden och en halv Kronogård till sitt boskap i Lundby på vilkoret att han höll färjan igång. 

Jag som alltid levt med Älvsborgsbron har lite svårt att tänka mig livet utan en bro just här, men man behöver ju inte gå längre än till Christer för att hitta någon som faktiskt varit med om det, även om han inte minns det. I och med att Älvsborgsbron invigdes 8 november 1966 av dåvarande komunikationsminister Olof Palme så blev färjan överflödig och den sista färjan John E Olson la ut kl 9 den 1 april 1967. 

De första färjorna var roddfärjor, vilka senare ersattes av dragfärjor. Först 1874 levererade Eriksbergs Mekaniska Verkstad den så kallade Färjenäsfärjan, en ångslup med en 12 hästars motor, på 25 bruttoton med smeknamnet "Bonnafröjda"

Färjelägret som trots allt finns kvar än idag om än i något haltande skick är inte beläget vid det ursprungliga läget. De första färjorna utgick från en udde på Tjuvskårsberget (numera Kvarnberget) som sköt ut i älven (udden finns inte kvar, den är numera bortsprängd). Om du befinner dig mellan Kvarnberget och älven kan du mot den östra sidan se hur en stor del av berget sprängts bort i förmån för Eriksbergvarvet. Om varvet fortsatt att expandera istället för att läggas ned då hade förmodligen Kvarnberget varit ett minne blott. Visst var det bedrövligt med den stora varvsnedläggningen, men samtidigt är jag glad att Kvarnberget är delvis kvar och att vi som bor här i dag har tillgång till den fina Färjenäsparken.

För några kvällar sedan hojade Ann och jag bort till det gamla färjelägret för att fota lite medans solen färgade fastlandssidans hus och delar av Älvsborgsbron alldeles röda.












Foto : Anna-Karin Sten