Lars Lindstrom bor i ett litet samhälle i USA. Han lider av ett socialt handikapp som blir så svårt att han beställer en plastdocka i naturlig storlek på nätet och presenterar henne för familjen som sin flickvän Bianca. Brodern och svägerskan blir något förtvivlade och tar med Lars till en psykolog som övertalar dem att spela med och behandla Bianca som den flickvän Lars ser henne som.

Låter det skumt? Ja det är det också, men det är ändå en film att tycka om, framförallt p.g.a det fina stöd Lars får från familj, vänner, arbetskamrater och bybor. Jag gillar helt enkelt den här filmen för att det är en vacker saga, en utopi om hur vi önskar att vi skulle behandla våra medmänniskor med psykisk ohälsa. För det kan jag lova, att så här går det inte till i verkligheten. Människor med sjukdomar som inte syns på utsidan blir inte behandlade med den här toleransen.  Lars hade förmodligen blivit än mer isolerad, och utskrattad framför allt. Men jag ger den en starkt lysande 3:a och rekommenderar er att se den. En liten spoiler också. Bästa scenen är när Lars ger Margos Nalle hjärt och lungräddning.